OV:s sociala byggmästare gör bokslut

Mycket är tillfälligheter här i livet. Som när Mats Jacobson blev projektledare för HFA (Handbollsskola För Alla) 2016 – nystartade aktiviteter för integration och mot utanförskap, initierade av OV-profilerna Johnny Karlsson och Ragnar Lindqvist.

– Med sin bakgrund i både föreningsliv och näringsliv kändes Mats som rätt person för jobbet att få igång och organisera läxhjälp och handbollsträning i utsatta områden, säger Johnny Karlsson när verksamheten rullar för tionde året.

HFA har bytt namn och blivit OHS (OV Handboll och Skola) och växt rejält sedan starten, och nu – formellt vid nyår – tycker verksamhetsledaren att det är dags att lämna över stafettpinnen.

VINNER NY MARK

I början leddes arbetet av Mats Jacobson och Lasse "Lille P" Persson. Den senare med ansvar för handbollsträningen – ett uppdrag som rullade på till sommaren 2023. Duon hade initialt hjälp av en handfull volontärer och assisterande ledare. I dag har projektet växt till en institution som många veckor når ut till runt 1 000 barn. Två heltidstjänster har blivit fyra och aktiviteterna har mångdubblats. Klubbens partnerföretag har möjliggjort utveckling och utvidgning när OHS vinner ny mark. Så sent som i förra veckan tecknade OV och Helsingborgs stad avtal om långsiktigt samarbete för att stärka det förebyggande arbetet med barn och unga i kommunens mest utsatta områden.

Mats Jacobson berättar att han inte har någon specifik handbollserfarenhet, däremot ett genuint idrottsintresse sedan barn- och ungdomsåren i Vittsjö.

– Jag växte upp i en annan tidsålder där många tillbringade sin lediga tid på fritidsgården och inom idrottsföreningen i samhället. Det var väldigt mycket blandad kompott för mig, men huvudingredienserna var tennis och fotboll. Det fanns handboll i Vittsjö under några år också och så spelade jag en del pingis… Ja, det var idrott hela tiden. När jag flyttade till Lund för att plugga blev det svårare att få ihop det förutom på motionsnivå. Sedan, i Helsingborg, blev jag lockad till Stattena IF av släktingar och jag var ordförande där några år.

Nå, hur hittade du till en roll i skol- och handbollsvärlden?

– Det började med att Ragnar (Lindqvist) ringde mig och undrade om jag inte var intresserad av att söka jobbet. Jag har en son som spelade i OV då och var själv engagerad i hans pojklag och i föreningen. Johnny (Karlsson) presenterade en affärsplan med två tunga delar – dels läxhjälp och dels handbollsträning på skolorna. Jag är civilekonom och entreprenör i grunden men har också varit anställd i lite olika roller, framför allt med anknytning till dagligvarubranschen. Frågan kom i rätt läge kan man säga. Det som kittlade var att få vara med och bygga upp något helt nytt, och förstås att göra något för barnen så att även de med sämre förutsättningar får en rimlig chans att vara med.

Vad minns du av starten?

– Allt gjordes möjligt tack vare ett treårigt stöd från Allmänna arvsfonden. De brukar inte satsa så långsiktigt, men gjorde ett undantag. Vi presenterade en plan som gick ut på att nå ut till sammanlagt 200 barn på fyra olika skolor inom den avtalade perioden. Det var ett mål vi nådde redan efter första halvåret.

Hur fortsatte resan?

– Väldigt snabbt fick vi signaler att skolloven inte var någon höjdare för många, vilket jag själv först hade svårt att förstå. Men tryggheten försvinner när kompisarna inte finns där naturligt och när skolpersonal inte är tillgänglig. I vissa ömmande fall kan man inte äta sig mätt för dagen. Så redan första året startade vi aktiviteter på skolloven. Ett annat problem är ju segregation. Föreningslivet har varit en viktig samlingspunkt för människor med olika bakgrund, men det är inte lika öppet längre, inte minst beroende på ekonomiska förutsättningar. Så vi bestämde att vi skulle blanda unga från skiftande miljöer på loven så att de skulle få möjlighet att träffa varandra. Små barn har inga fördomar, de är mer nyfikna och när de samlas kring en boll blir det häftiga möten. Sedan har vi växt och utvecklats genom åren – någon gång kört i diket men upp på vägen igen i ny bil om den gamla blivit krockskadad.

HUSBYGGE

Mats Jacobson talar gärna i metaforer. Pratar om OHS som ett husbygge och säger att han nått resans slut, att det inte varit någon "walk in the park". Han vill inte riskera att jobbet går på rutin och känner att han är framme vid målet.

Vilka har varit de stora utmaningarna?

– I starten var ju inte Handbollsskola För Alla, som det först hette, känt. Men vi har fått bra publicitet och vi har hittat volontärer till läxhjälpen genom olika kanaler – i början anmälde sig lite internt OV-folk, sedan sökte vi genom Volontärcenter (nuvarande Engagemang Helsingborg) och via våra egna nätverk. Vi är otroligt glada att människor engagerar sig på sin fritid. Utmaningen är ju att allt sker på dagtid, i anslutning till skoldagen, vilket begränsar möjligheterna för arbetande människor. Det var lite proppen ur när Nordea erbjöd sig att släppa till personal för att stötta läxhjälpen. Det är ofta en vitaminkick att komma ut och träffa barnen och jag har sett till att vi, tillsammans med våra partnerföretag, startat en personalpool med folk som turas om för att det ska fungera. Nu har vi ett 30-tal företag som stöder OV Handboll och Skola ekonomiskt och med personalresurser. Allmänna arvsfonden hjälpte oss att komma igång, och i dag har vi en sund ekonomisk bas tack vare våra partners.

Sedan har, förstår jag, det mesta växt på alla fronter?

– Från början siktade vi in oss på barn mellan sex och nio år. Det var kopplat till forskning som sa att tidiga insatser ger bäst resultat, men vi märkte att sexåringarna var lite för små och ändrade till mellan sju och tio. Vi har haft bra kontakt med polisen från dag ett och snart kom det önskemål från dem och andra håll om att gå upp i åldrarna och hjälpa mellanstadiebarnen också. Det var ett stort steg eftersom det i princip skulle bli dubbelt så dyrt. I samband med det anställdes två nya medarbetare, Jocke (Radermacher) och Moses (Alnuman). Vi har plussat på med fler skolor, med parahandboll och inte minst Kvällsexpeditionen, som blivit en stor succé. Det är jätteviktigt att man rör sig för livslångt lärande, men alla är inte handbollsfrälsta så vi har köpt in lite alternativ också för att bredda utbudet, som hiphop på flera skolor i samarbete med Ann Wilsons dansakademi. Flera gånger i höst har vi nått ut till 1 000 barn i veckan med våra olika aktiviteter.

Gott så; men du sa att ni ibland kört ner i diket. När har det varit som tuffast?

– Utvecklingen har varit positiv på lång sikt, men ibland har det varit uppförsbacke också. Det är ett ständigt pusslande med tider för att hitta lokaler i direkt anslutning till skoldagen, för försvinner ungarna hem så kommer de inte tillbaka. Ja, det är många utmaningar inom både läxhjälp och handbollsträning. Men allra tuffast var det i samband med pandemin. Det fanns inget gemensamt beslut från skolstaden hur man skulle agera, utan det var upp till varje enskild rektor. Vissa skolor stängde ner helt, andra tog emot oss och körde på som vanligt. Dessutom är våra läxvolontärer ofta äldre, så många av dem vågade inte delta. Det var kritiskt under restriktionerna men vi kunde hålla på i mindre skala, annars tror jag det hade varit kört.

BLIVIT SYNLIGA

I dag sysselsätter OHS fyra heltidsanställda, ett hundratal läxhjälpare enligt rullande schema, cirka 20 assistenter på handbollsgolvet och så Kvällsexpeditionen, som växer hela tiden och där Moses Alnuman har cirka 35 medhjälpare. Med tanke på kontinuitet och inriktning är verksamheten i dag alldeles unik, vilket väckt intresse på såväl minister- och riksdagsnivå som i forskarkretsar.

Ni har fått både politiker och professorer att vända blickarna mot Helsingborg. Du måste vara stolt?

– Jo, och vi har kommit ut och blivit synliga i nya forum. Under handbolls-VM gjorde vi en presentation på svenska ambassaden i Köpenhamn och vi har fått stöd av Kronprinsessparets stiftelse och varit uppe på kungliga slottet och visat upp oss. Det har förstås stärkt klubbens varumärke.

Hur blir framtiden?

– Jag skulle vilja beskriva verksamheten som en levande organism som ändrar skepnad. Nyckeln är ett bra skolsamarbete och behovet av att komma ut och finnas i utanförskapsområdena lär inte minska.

Torsdagen före jul tackades Mats Jacobson av efter nio och ett halvt år i klubbstugan på Olympiafältet. OHS byggherre, samhällsbyggare om ni vill, säger att han inte riktigt vet vad som väntar honom när han gör bokslut och checkar ut. Bara att familj och vänner och intressen, som resor, inredning, design, aktier och idrott i största allmänhet, får mer utrymme.