Tiaras resa – från handbollsskola till landslaget

Att åka till Pejë i Kosovo är lite av en sommartradition för familjen Meraku från Helsingborg. Visst är det trevligt att träffa släktingar och vänner men nu senast tyckte tonårsdottern Tiara att dagarna kröp fram.

– Vi skulle vara där i fyra veckor och jag hade inte så mycket att göra. Då kom min kusins pappa på att han kände tränaren i handbollslaget där nere. Eftersom handboll är bland det roligaste jag vet så blev jag jätteglad när jag var välkommen, berättar Tiara.

Det klickade – med tjejerna i laget och med ledarna. Plötsligt var OV:s målvaktstalang en i gänget, och mer än det.

– Tränaren var bra och han hade kontakt med folk i förbundet och visste att de letade spelare till ungdomslandslagen. Det gick rätt bra på träningarna så han rekommenderade mig och när vi kom hem till Sverige ringde de från Kosovo. De ville se lite videoklipp när jag spelade, så det skickade vi ner och så blev jag uttagen till en turnering för U16-lag i Montenegro.

LEDIGT FRÅN SKOLAN

15 år ung bar det iväg till en internationell cup för länder runt Medelhavet. Förutom Kosovo och värdnationen Montenegro deltog Spanien (slutsegrare), Slovenien, Slovakien, Kroatien, Italien, Turkiet och Rumänien.

– Första veckan, det var förresten under lovet i februari, var det samling i huvudstaden Pristina och träning med gänget. Veckan därpå fick jag ta ledigt från skolan för vi åkte direkt vidare till Podgorica i Montenegro och spelade åtta matcher.

Landslagsledningen hade hittat några duktiga handbollstjejer med rötter i Kosovo även i Bulgarien, Norge och Danmark för att spetsa den orutinerade truppen.

– Jag hade sällskap på flyget med en tjej som spelar i Eslöv och som jag kände lite grann. Vi pratade med varandra och blev bra vänner. Sedan, på plats nere i Kosovo, fick vi visa respekt och snacka albanska i stället för svenska. Jag är ju född och uppvuxen i Sverige och inte så jättebra på språket men man anstränger sig om man måste och det gick bra.

– Vi var inte så samspelta och många hade inte hållit på så länge. Jag var förstemålvakt och stod lite mer än den andra målvakten, men vi förlorade alla matcherna. Kosovos U18-landslag har kommit mycket längre och vann nyligen en turnering i Uzbekistan och tränarna tyckte att jag visade bra attityd och ger mig kanske fler chanser. Jag vet att det är nya matcher på gång till sommaren och hoppas att bli kallad igen.

Hur är det med övriga familjen – är de också idrottsintresserade?

– Pappa spelade fotboll förr och min tvillingbror håller på med basket. Själv har jag testat simning, gymnastik, fotboll och karate men handbollen var roligast så den har jag fortsatt med. Nu går jag lite på gym vid sidan av träningarna också.

Varför blev du målvakt?

– Egentligen började det redan i förskoleklassen, då det var någon prova på-grej i samband med beachhandbollen. Jag och Rigon, min tvillingbror, provade och jag tyckte det var kul att stå i mål. Sedan, på mellanstadiet, började jag i handbollsskolan på eftermiddagarna.

– Jag gick på Nanny Palmkvist och fortsatte spela i OV också. Vi är några i 08-laget som fortfarande håller på. Bland annat Ulla (Mohammed) som gick i min klass när jag började.

VÄXANDE VERKSAMHET

Just Ulla Mohammed och lagkompisen Ida Rashid är två exempel på hur samhälls- och integrationsprojektet OV Handboll och Skola – med fokus mot Dalhem, Drottninghög, Fredriksdal och Söder – spridit ringar på vattnet och lockat nya spelare till föreningen.

Verksamheten har växt sedan starten 2016 och innehåller förutom handbollsskola även hiphopdans, självförsvarssporter och inte minst läxhjälp för flickor och pojkar i åldern 7–13 år. Närmare 500 barn deltar varje vecka och den studieinriktade delen leds av volontärer i rollen som läxhjälpare. I konceptet OV Handboll och Skola ingår också träningar i Filbornahallen för ungdomar med funktionsnedsättningar.

I dag går Tiara Meraku i nionde klass på Kubikskolan. Hon vaktar målet i OV Helsingborgs F16 och i juniorlaget. Till höstterminen har hon sökt in till Filbornaskolans idrottsgymnasium, med utökad studielängd och gott om träningstillfällen på skoltid.

– Jag tycker upplägget, med fyraårigt gymnasium och mycket tid för träning, verkar bra. Eftersom jag gillar NO-ämnena har jag valt naturprogrammet. Jag vet inte säkert än, men jag hoppas verkligen jag kommer in på idrottsgymnasiet.