Senaste guldmakaren är inte överraskad av OV:s framfart
Guldåret 1981 var det annat upplägg. Fyra lag till slutspel och bäst av tre matcher i semifinal och final. Vikingarna, anförda av Caj-Åke Andersson och Ulf Jönsson, gick hela vägen den gången – 23–18, 19–22 och 18–17 (efter förlängning) mot Lugi i semin och 21–15, 20–22 och 26–22 mot Ystad i guldduellen.
– Det var verkligen efterlängtat. Lag som Drott och Redbergslid hade dominerat svensk handboll en tid, men vi hade en bra säsong och fick ihop det. Det var ett gäng som passade ihop. Ja, vi kuggade bra helt enkelt. Semifinalen mot Lugi var kaotisk med förlängning och allt och sedan vann vi rätt klart hemma mot Ystad när det skulle avgöras.
MOROT OCH PISKA
Han pratar om att inte bara spelarna kompletterade varandra, utan även folket på bänken.
– Uffe (Jönsson) var duktig på sitt sätt. Vi hade lite olika ledarstil och jobbade med morot och piska, kan man säga…
– Vi tränade fyra gånger i veckan på den tiden och alla var heltidsarbetande och slet som djur. Det var tufft och vi körde extrapass med de unga i truppen också.
Samtidigt kan vi skönja ett embryo till OV Helsingborgs samhällsengagemang 40 år senare, med fokus på skolor i utsatta områden.
– En del föräldrar tyckte kanske att det var för mycket handboll, men då ordnade vi med läxhjälp. Andra spelare i laget, det fanns ju en del lärare, ryckte in och hjälpte de som fortfarande pluggade.
Vikingaskutan hade nått målet när laget slog in matchbollen mot Ystads IF i ett utsålt IH, och aldrig mer skulle succén upprepas. Säsongen därpå slutade regerande mästaren på en blygsam åttondeplats och 1982/83 åkte de grönvita ut med dunder och brak.
– Några slutade fysiskt och några andra slutade mentalt efter guldet. Personligen hade jag en jobbig period med familjära bekymmer – en hustru som var sjuk i cancer. Samtidigt hade jag uppdrag med landslaget och var… ja, splittrad.
BÖRJADE I MÅL
Nu, efter att ha besegrat HK Malmö med 3–1 i matcher i klubbens första SM-slutspel någonsin, är nykomlingen OV Helsingborg också framme bland de fyra bästa.
Det är en bit kvar till Vikingarnas meriter. Totalt blev det tre guld – förutom 1981 också 1961 och 1967 – innan sammanslagningen med Olympia. Men grunden känns stabilare drygt 40 år efter senaste storhetstiden. I dag kan OV stoltsera med bra bredd och ungdomsverksamhet, vettig värvningspolitik, kontrollerad ekonomi och socialt ansvar.
– Jag läser mycket i tidningarna och följer med på tv när det visas handboll där och eftersom vi har en övernattningslägenhet kvar i Kirseberg i Malmö blir det en och annan match live också. Det är inte samma engagemang som förr men mina pojkar, som själva spelat på bra nivå, far runt och håller koll.
Cay-Åke, som växte upp Kirsebergsstaden i Malmö, började sin handbollsbana som målvakt i H43. Men det är som ledare han gjort sig ett namn och under några år i början av 1980-talet, samtidigt som han ledde Vikingarna, var han även förbundskapten för A-landslaget.
Nå, vad är du mest stolt över i ditt handbolls-cv?
– Ja, kanske att U21-landslaget tog VM-brons när jag ledde dem (1979) och så guldet med Vikingarna förstås. Sedan var jag med och fixade så att många VM-matcher 2011 hamnade i Skåne. Jag satt i regionstyrelsen då (för Folkpartiet – dagens Liberalerna) och lobbade för att vi skulle söka arrangemanget. Det gav bra avkastning och regionen tjänade ekonomiskt på det.
Har du någon kontakt med guldgänget i dag?
– Vi träffades i Helsingborg i samband med 40-årsjubileet. Annars inte så mycket. Jag är Facebook-kompis med "Lille-P" (Lars Stefan Persson) och har lite kontakt med Jonas Ahlm i Göteborg, två av ungdomarna i laget.
På webbportalen Kirsebergsallehanda.se berättar Caj-Åke Andersson om sin uppväxt och om sin bok "Skärvor från Backarna" (2021), som speglar barndomen i Malmö. Därefter har han även gett ut "I allmänhetens tjänst" (2022), där han summerar sina första 20 år som polis.
Du berättar i en intervju att ditt yrkesval stod mellan präst, polis och journalist. Känner du att du gjorde rätt vägval?
– Jag hade inte gjort något annat val i dag och det finns väl inget annat yrke, möjligen i vården då, där man kommer närmare folk. Trots baksidorna, jag jobbade med narkotikabekämpning under många år och det var en del jakt och elände, så har det alltid varit trevligt folk jag haft att göra med. Det är ju ingen nackdel att man varit utåtriktad heller.
Din moderklubb, H43, är lite på gång igen. Hur känns det?
– Det är där jag har en stor del av mitt handbollshjärta. Eftersom jag, som ordförande, var med och försatte dem i konkurs känns det extra bra. Det var nödvändigt det som hände då. Vi hade ett gäng köpespelare och ingen publik. Det var ohållbart i längden.
Nå, vad tror du om SM-semifinalerna 2025?
– Hammarby är ett lurigt lag – lite klacksparksgäng. Det är en tuff uppgift för deras ledare att se till att de får upp nävarna ur fickorna. Jag gillar Helsingborg mycket, förstås, men Ystad tar det till slut. Inte minst för att det avgörs i bäst av fem. I en lång matchserie är det ingen som slår dem. De har bästa materialet och en av landets två vassaste tränare i Oscar Carlén.
Jaha, vem är den andre då?
– Ja, jag vet inte om jag ska säga det… Men Ola Månsson har gjort ett fantastiskt jobb där nere i Höör.
Förresten, hur hamnade du i handbollsskugga i Kinnared på gränsen mellan Halland och Småland?
– Jag gifte om mig och vi flyttade till en stuga som tillhört min hustrus (f.d. liberala regionrådet i Region Skåne, Katarina Erlingson) mormor. Jag lovar, det är rätt lugnt och skönt här ute.
FAKTA
Ålder: 84 år.
Yrke: Pensionerad polis.
Idrottskarriär: handboll i H43, fotboll i BK Flagg och friidrott i MAI.
Tränarkarriär: Kävlinge HK, H43 Lund, Malmö BI, Vikingarna (1978-83), Malmö BI och Ystads IF.
Landslag som tränare: Sverige U21 (1979), Sverige (1980-82).
