Svartvit historia med guldglans – meste mästaren minns
OV, med målsättning att äntligen undvika kval och degradering, stormar plötsligt mot sitt första historiska slutspel. I dessa tider, när Toni Johansson och hans mannar gjort handbollen stor i stan igen, finns det anledning att blicka bakåt. Till ett decennium då tre SM-titlar landade i Helsingborg. Tillbaka till 1960-talet. Vikingarna och Göta dominerade i ett toppmodernt Idrottens Hus. Livet lekte och läktarna var proppfulla.
Dubble guldvikingen Lennart Nilsson har en egen Wikipedia-sida. Här presenteras företagsledaren, ekonomie hedersdoktorn, Verkstadsföreningens tidigare ordförande och Crafoordska Stiftelsens förre vd. Däremot är idrottssmeriterna helt utelämnade. Ändå var han med och vann högsta serien ett par gånger för sex decennier sedan.
– Det har hänt mycket, speciellt när det gäller tempot. Tekniken hade vi nog, men snabbheten och styrkan är helt annan i dag. Nu väger de väl tio kilo mer i snitt, konstaterar han.
– När jag fyllde 50 fick jag lite inspelade matcher från förr, av min son Peter. Det var mycket svartvita tv-bilder och, ärligt talat, gåhandboll om man jämför med i dag.
NYKOMLING OCH MÄSTARE
Lennart Nilsson spelade vänstersexa framåt, men hade en mer central roll i försvaret.
Som de flesta i sin generation nöjde han sig inte med en idrott. Länge höll han även på med fotboll i Kullavägens BK och i ishockey var han med och blev distriktsmästare med Göta.
Pappa Gunnar spelade handboll i IFK Helsingborg. Det var också där karriären inleddes i pojklagsåren. Sedan lockade Vikingarna över honom och vid 15 års ålder var det dags för A-lagsdebut, mot Näsby från Kristianstad.
Vikingarnas IF, som länge hållit till i division 3 och 4, klättrade snabbt i seriepyramiden och byggde målmedvetet upp ett elitlag. Rolf Almquist och Ingemar Olofsson värvades från Karlskrona och från Ystad hämtades Sven "Pidder" Pettersson. 1959-60 vann laget division 2 och via kvalvinst nåddes högsta serien.
Lennart Nilsson minns de gyllene åren. Först och främst när Vikingarna som nykomling – känn ingen press OV – säkrade allsvensk serieseger långt innan sista omgången i februari 1961. Därefter upprepades bedriften, med bara två kvarvarande guldkamrater (Ragnar Hansson och Rolf Almqvist) kvar i truppen, sex år senare.
Lokalkonkurrenten IS Göta hade förresten hunnit smita emellan med en mästartitel 1966. Då kom H43 och Vikingarna tvåa respektive trea i en Skånedominerad allsvenska. Det var tider det. För att dra till med en gammal klyscha; festligt, folkligt, fullsatt!
HANDBOLLENS MJÖLKKOSSA
Vikingarna vann publikligan överlägset redan när de tog steget upp i allsvenskan, som var dåvarande namnet på högsta serien. De gröna hjältarna drog närmare 2 700 åskådare i snitt på sina hemmamatcher 1960-61. En motsvarighet till fotbollens mjölkkossa, HIF, som ständigt samlade storpublik inne på Olympia.
– Vi hade fantastiskt stöd i IH och just därför var det lite trist att vi inte fick avgöra på hemmaplan varken -61 eller -67.
Rekordnoteringen från de första gyllene åren i Idrottens Hus härstammar faktiskt från division 2-matchen mot Växjö BK 1959-60. Då kom 4 070 personer för att se Vikingarna vinna toppmötet.
– Jag kommer ihåg att "Charlie" (Kjell-Åke Pettersson, senare lagkamrat i Vikingarna) kom fram och var rätt nöjd, trots att vi vann stort mot Växjö. Han hade som uppgift att hålla koll på mig och jag lyckades bara göra ett mål i den matchen, minns Lennart Nilsson.
Snart fick de glädjas åt gemensamma framgångar. Nämnde Charlie flyttade nämligen ner till Helsingborg och var tongivande i den andra guldupplagan. Ja, Växjöimporten vann faktiskt allsvenska skytteligan i överlägsen stil säsongen 1966/67.
– Jag själv var som bäst när vi tog första guldet. Sedan började jag plugga på Chalmers i Göteborg. Jag tränade en del med Heim, tog något sabbatsår och spelade lite med Chalmers eget lag på lägre nivå. När jag kom tillbaka hem till Helsingborg hade jag tappat en del och blev aldrig lika bra igen.
VIKINGAR PÅ TURNÉ
Det här var före Europacuper och liknande men vikingaskutan var inte främmande för att segla söderut och göra nya erövringar.
– Vi var tidigt ute och mötte lag från andra länder. Vi var mycket i Tyskland och spelade och vi mötte ett lag från Kiev som hette Stormfåglarna och så flög vi till Israel och vann turneringen Hapoel Games.
Lennart Nilsson fick chansen i ett par U-landskamper. På meritlistan noteras även ett NM- (1959) och ett VM-guld (1963) i akademisk idrott.
– Vi hade ett bra gäng med en del ordinarie landslagsspelare, men det är klart att när vi mötte lag från öststaterna så var det andra förutsättningar.
Underförstått att elitidrotten var subventionerad på annat sätt bakom gamla järnridån, med generösa arrangemang kring statliga anställningar och studier.
– Vi tränade väl två, tre gånger i veckan med Vikingarna på den tiden. Det var inte alls som i dag. Sedan, efter andra guldet, varvade jag ner ett par år i Wargo. Jag fortsatte som ledare för Thomas, min ena son, på ungdomssidan i Vikingarna. Peter (i dag vd och koncernchef för OV-sponsorn Trelleborg AB) började i Olympia och när han flyttade till Linköping och utbildade sig var han med och spelade SM-final med Saab.
HEDERSDOKTOR OCH SPONSOR
Lennart Nilssons eget cv skvallrar om rätt hygglig yrkeskarriär. Efter civilingenjörsexamen avlöste vd- och chefsjobben varandra. Dessutom har han varit styrelseledamot i Svenskt Näringsliv, Trelleborg AB, Lunds Universitet, Cardo, Industrivärlden och AMF Pension. Lägg därtill att han, bland lite annat smått och gott, varit ordförande i Teknikföretagen (1997–2005) och promoverats till ekonomie hedersdoktor i Lund.
Just Lund har sedan länge varit bas, ändå har han inte släppt kontakten med Helsingborshandbollen. Och hjärtat är, precis som på vikingatiden, grönt.
– Jag försöker se hemmamatcherna när det passar. Det är ju roligt att det gått så bra i år. Sedan stöttar jag föreningen ekonomiskt också genom att vara personlig sponsor.
När säsongen 2024-25 sjunger på sista versen – i skrivande stund återstår bara Alingsås borta i grundspelet – är OV med och positionerar sig för så bra utgångsläge som möjligt i kvartsfinalrundan. Vem hade anat det när Handbollsligan drog igång i mitten av september och den uttalade målsättningen var att äntligen klara kontraktet?
DUBBLA GULDGUBBAR
Leden börjar så smått tunnas ut. Dubbla guldkamraterna från Vikingarna, Rolf Almqvist och Ragnar Hansson, ser numera matcherna från handbollshimlen. Inte heller Sven "Pidder" Pettersson och Ingemar Olofsson, som också var med och spelat hem två titlar till Helsingborg (Vikingarna -61 och Göta -66), finns kvar i livet.
Lennart Nilsson är numera meste mästaren från 1960-talets glansdagar.
– De jag haft mest kontakt med genom åren är Charlie (Kjell-Åke Pettersson) och Svenne (Sven-Erik Persson), och Ragnar (Hansson) var jag och hälsade på ute på Råå där han bodde sista tiden.
Själv håller Lennart Nilsson, 84, igång med fysiska övningar, även om det är mindre bollar som gäller i dag. Han är aktiv i Lunds Akademiska Golfklubb, och svingar klubban både på banan och, som ordförande, i styrelserummet.
Känslan finns där, den som gjorde honom svårstoppad från kantpositionen då Helsingborgshandbollen hade sin första storhetstid.
När Vikingarna tog sitt tredje SM-guld och finalbesegrade Ystads IF (21–15, 20–22, 26–22), hade tiden hunnit ticka fram till 1981 och det var en helt ny generation hjältar som stod för bedriften. Det är också senaste gången det bjöds på SM-slutspel i Helsingborg. Men det är en helt annan historia.
