Nostalgimöte med veteraner – och en oväntad talang
Det bästa är gott nog. HF Olympias vänner gör gemensam sak några gånger om året. Så när regerande svenska mästarna kommer, då kommer också ett stycke lokal handbollshistoria på kollektivt besök.
– Jo, vi träffas då och då. Brukar ha en bangolfutmaning med tillhörande sensommarfest, en koloniträff med lite grillning och femkamp på våren och så ser vi någon OV-match tillsammans ibland. Den här gångern blir vi väl ett 15-tal, berättar Lennart Persson.
Själv kom han till HF Olympia från IK Sund för att i första hand ansvara för föreningens ungdomssatsning. Ja, och för att mota en och annan boll i företrädesvis reservlaget också.
– Jag hann med en säsong (1970-71) i IFK Ystad när jag gjorde lumpen, men efter det var det Olympia som gällde.
Ungdomsarbetet sådde frön till senare framgångar, som P67-lagets andraplats i pojkallsvenskan. Eller årgången 1970-71 och dess framfart. Laget vann det mesta de ställde upp i (Allskånska elitserien, Partille Cup, Lundaspelen, Skadevi Cup, med mera) och slutade dessutom tvåa i JSM.
"Big" fortsatte som föreningskonsulent och var i perioder dessutom ordförande i såväl handbollssektionen som huvudstyrelsen.
Han fanns med i kulisserna när Olympia och Vikingarna gick samman och blev Olympic/Viking 1994.
Då, och exakt då, hade Olympia hunnit med två säsonger i högsta serien men framför allt fostrat ett gäng elitspelare. Patrik Larsson, Thomas "TT" Törnqvist, Lennart "Nacka" Skoglund, Magnus Weberg och Jesper Cordua för att bara nämna några.
Dessutom hade stora handbollsprofiler som Sven "Pidder" Pettersson, Bo Johansson och Bengt "Böna" Hansson, danska landslagsduon Lars Bock och Thomas Pazyj samt isländska stjärnorna Olafur Benediktsson och Siggi Sveinsson representerat HF Olympia i omgångar.
KAXIG MÅLSÄTTNING
Inför säsongen 1969/70 presenterade dåvarande division 4-laget en kaxig vision om att spela allsvenskt inom tio år.
– Det gick faktiskt snabbare än så och efter bara sju år klarade vi kvalet och var klara för högsta serien, påminner Lennart Flodin.
– När jag var 30 hade vi värvat världsmålvakten Oli Bendiktsson från Island och jag valde själv att bli målvaktstränare i stället.
Många år och matcher senare var det alltså dags för sammanslagning mellan två då lite luggslitna Helsingborgsföreningar.
– Den där idén var det nog många av oss som inte var så helförtjusta i just vid det tillfället, fortsätter Lennart Flodin.
Men i nästa andetag erkänner "Floda" att fusionen trots allt var nödvändig för den lokala elithandbollens bästa.
– Vi hade ju ekonomin i Olympia, men var tunnare på spelar- och ledarsidan. Med Vikingarna var det väl tvärt om...
Själv började han som målvakt i Kullavägen, men handbollssektionen lades ned där och han tog steget över till KFUM, som så småningom (1963) bröt sig ur organisationen och bytte namn till Olympia.
Efter spelarkarriär (337 matcher) i de vit-röda färgerna fortsatte han som tränare, lagledare, kanslist och materialförvaltare.
Utan Lennart och Lennart-typer hade Handbollshelsingborg varit fattigare, sämre och tråkigare. De har varit med om upp- och nedgångar och kanske väntar ännu en kvalfylld vår.
– Det är ju himla jämnt i Ligan och varje poäng är viktig. En bonuspoäng mot Ystad kan ju rent av ta OV upp på fast mark. Hoppas kan man ju alltid, säger Lennart Persson.
OCH LITE KURIOSA...
Att bläddra i HF Olympias jubileumsskrifter och klippböcker är en intressant nostalgitripp. Och ibland överraskande.
I en pojklagsårgång dyker en fotbollstrio med följande meriter upp:
1) En VM-kvalhjälte, som vann skytteligan i Portugal och spelade två Europacupfinaler innan han flyttade hem och sköt HIF tillbaka till fotbollsallsvenskan.
2) Årets HIF-are 1985, med brokig karriär och tuff skadebild.
3) En flerfaldig landslagsman och dubbel svensk mästare med Malmö .
Vi talar om Mats "Masse" Magnusson, Mikael Martinsson och Torbjörn Persson.
Martinsson, som är trogen gäst på Arenan när OV spelar, berättar:
– Det var då, i mitten på 70-talet, som jag hamnade i Olympia tillsammans med Tobbe från Ramlösa. Jag hade stått i handbollsmål lite i Nässjö innan vi flyttade ner till Skåne och när vi började spela så dök "Masse" upp i laget också. De hade förlorat tolv matcher i rad tror jag, men Tobbe var bra och "Masse", som var ett par år yngre och bäst i allt han höll på med, bombade in bollar. Och ja, jag själv tog väl några skott och vi började vinna matcher... i stort sett alla matcher.
Så vi frågar förstås Europas näst bäste målskytt (1989/90) – om än i fotboll och då representerande Benfica – om handbollskarriären och tiden i Olympia. Samt om ryktet att han kunde blivit precis hur bra som helst i precis vilken sport som helst. Han svarar från sin sydligare reträttposition i centrala Malmö.
– Jag höll ju på med det mesta i den där åldern och spelade basket både i IFK och Pantrarna i omgångar och så provade jag handboll i olika klubbar också. Men det blev mest allvar i Olympia och jag tror inte jag var mer än 14 år när jag blev uttagen i A-laget och fick följa till Eskilstuna och en allsvensk match mot Guif, berättar "Masse".
Och fortsätter:
– Faktiskt blev jag utsedd till Helsingborgs mest lovande handbollsspelare en gång. Jag vet att Jonas Ahlm fick samma pris året innan. Det var rätt stort.
Men det blev en annan karriär och ett stolpskott från Guldskon 1990. Hristo Stoitjkov gjorde, som av en händelse, sex mål i sista omgången av bulgariska högstaligan och ryckte åt sig skyttetiteln på mållinjen det där året. Så kan det gå.
HF Olympias vänner: Bildades 2001 för att återskapa kontakten mellan gamla KFUM/HF Olympia. Avsedd för de som varit aktiva i KFUM IA, HF Olympia och Olympic Viking/OV Helsingborg och passerat 30-strecket.
