Handbollsfilosofi enligt Mappe: Hemspring och studsminimering

Livet är ingen enkel match. Det blir inte alltid som man tänkt sig.

Varken i vardagslunken eller på handbollsplan.

Se på Mats Jönsson, "Mappe" med andra ord.

– Rolf Almqvist, min tränare i pojklaget, kallade mig för Tjorven. "Om du kommer med i A-laget så ska jag äta upp min keps", sa han. Sedan, när jag var 16 och gjorde just det, debuterade mot Hässleholm, så frågade jag om han ville ha ketchup och senap på kepsen.

Mappe skrattar. Han har både junior- och pojklandskamper på sitt cv, så helt talanglös var han givetvis inte.

– Roffe var fantastisk, säger han i nästa andetag.

– Han och hustrun Majje (Maj-Britt) drev ju runt verksamheten på ungdomssidan och så kom Uffe, min brorsa, med tidigt som ledare också.

BRA PLANTSKOLA

Det skolades rätt många elitspelare där och då, några landslagsmän och rätt många som var med och tog det där klassiska SM-guldet 1981.

– Titta här, säger Mappe och pekar på skärmen.

Han berättar om pappa Rune, nere till höger på en bild, som var lagledare för pojklaget men som kanske inte var den störste taktikern. Däremot låter han veta att storebror, Uffe alltså, hade och har extremt mycket handboll innanför pannbenet.

Vi studerar spel- och lagbilder och fastnar för Vikingarnas B-pojkar och juniorer då det begav sig 1976. Båda lagen vann Sweden Open – utomhusturneringen som arrangerades hemma på Olympia det året – efter finalsegrar mot Lindeskolan (15–8) respektive HP Warta (15–11).

OLYCKLIG OPERATION

Här blandas kaffe, bullar och minnen av folk som fallit ifrån men dessbättre av betydligt fler som hänger med.

För Mats Mappe Jönsson själv kunde det, på tal om livets nycker, slutat med en förskräckelse. En närmast rutinmässig knäoperation 2009 höll på att ända livet på en aktiv brand- och idrottsman. Ytterligare 13 operationer och en amputation senare är Mappe ett med rullstol och permobil.

Livet rullar på och OV-damernas och herrarnas hemmamatch i IH och Helsingborgs Arena missar han ytterst sällan.

Men hur började allt?

– Vi bodde på Åstorpsgatan och IH var vårt andra hem. Uffe, som är tre år äldre, lirade fotboll och handboll och jag ville förstås också prova på. Fotboll spelade vi i HIF, men där var jag mest fågelskådare. I handbollen var det först IFK, men bara på lekstadiet om man säger så. Jag var kanske nio när jag började i Vikingarna. Det blev en rätt lång karriär och jag slutade inte förrän jag fyllt 30 och då hann jag med ett par säsonger i Olympia också när Uffe var tränare där. Men när jag skulle göra comeback sista gången var inte kroppen redo och jag hade ont överallt. Ja, det blev som det blev.

Hur mycket följer du handbollen i dag?

– Ja, hemmamatcherna, både herr- och damlaget, ser jag för det mesta på plats.

Vad tycker du om säsongen hittills?

– Tjejerna har gjort det bra. Synd med skadorna bara, inte minst på Moa (Lindén).

Och hur ser du på chansen för herrarna att äntligen överleva i högsta serien?

– Jag tror inte att de trillar ur igen. Det blir ju viktiga matcher nu hemma mot Guif och Skånela, förstås. Det är såna de måste vinna.

Du är inte känd för att smyga med dina åsikter… Så, vilka förbättringspotentialer har du definierat?

– Först och främst måste hemspringet bli bättre för att hindra motståndarnas fas ett och två. Mot Ystad var det katastrof. En spelare som Niclas Ekberg hade ju julafton, och sånt har man inte råd att bjuda på. Och i första halvlek hemma mot Karlskrona var det lika illa. Sedan måste jag ge Toni (Johansson) cred för att det blev ett lyft efter paus. Handboll är en viljesport, och det är inte kört om du ligger under med ett par bollar. Sedan kan arbetet i försvaret förstås bli rejälare, om de stör och låser mer och bättre. Ja, och kommer inte handen upp från domaren så protesterar jag högljutt från läktaren.

Därefter bjuds en utläggning om anfallsspelet, som kan sammanfattas med att det studsas för mycket på nio meter och ofta blir alltför statiskt.

– Men de har tillräckligt bra lag den här gången för att undvika de sista platserna.

VALLAKUNSKAP

Det här är lite kuriosa, men inte desto mindre relevant. Ja, eller just kuriosa kanske.

Förra gången jag besökte Mappe i Ödåkra var han tvåbent och yngre. Det var även jag, alltså yngre.

Det var i januari 2009 och Sven-Erik "Svenne" Persson, legendarisk Vikingatränare och skidentusiast, och Uffe Jönsson var också där. Syftet med arrangemanget var en lektion i vallapraktik inför Uffes och min utmaning mellan Sälen och Mora. Mappes garage i Ödåkra ansågs som en alldeles utmärkt undervisningslokal.

Det blev mycket fika och handbollssnack då också och en del gnäll över OV Helsingborgs skrala facit i elitserien (de parkerade sist och trillade ur någon månad senare).

PÅ NY JAKT

Hurvida vallautbildningen underlättade nio mils plågor vet jag inte men vi gröngölingar tog oss båda i mål i Vasaloppet den där gången. Och Mappe, som erbjöd utbildningslokal, håller i alla fall läromästaren högt.

– Svenne är den bäste tränare jag haft. Han såg och brydde sig om alla. Ja, alla var lika värdefulla för laget, säger han 15 år senare när OV gör ett nytt försök att etablera sig där uppe.

Sedan börjar han, den gamle linjekämpen, leta på sin laptop igen.

– Han var ju tränare när vi tog oss tillbaka upp i högsta serien -76, Svenne… Nu ska vi se, var har vi den lagbilden?

Livet går vidare och i Ödåkra förenas svartvit nostalgi med gröna framtidsdrömmar tack vare ny teknik.