Ragnar Lindqvist minns

"Säsongen var 2003/04…."

Klubben hette då Olympic/Viking HK; ett namn som skapades vid sammanslagningen 1994 mellan de forna storklubbarna Vikingarna och Olympia. Säsongen kunde blivit den sista med elithandboll i Helsingborg. Olympic/Viking hade dålig ekonomi. Damlaget låg i dåvarande division 2 och herrlaget, som låg i division 1 Södra (nu Allsvenskan), byggdes kring några lovande juniorer. Bland dessa märktes Andreas Thynell och Christoffer Persson. Som ledarteam för herrarna inkallades trotjänarna Ulf Jönsson och Mikael `"Mille" Levin. Herrlaget låg hjälplöst sist när juluppehållet närmade sig. Det såg ut som om handbollen i Helsingborg höll på att förpassas till lokala serier.

Under hösten 2003 hade det dock bildats en ny mindre marknadsgrupp med ett antal personer från näringslivet och en inofficiell arbetsgrupp bestående av Thomas "Totte" Persson (pappa till Christoffer), Fredrik Liedholm (sedermera ordförande i Skånes HF), Pär Landin (därefter mångårig marknadsansvarig i OV) och undertecknad Ragnar Lindqvist (ordförande i OV under åren 2009–2018). Åren innan hade Pär Landin ägnat mycket tid att tillse att klubben kunde betala en stor skuld till bl.a. leverantörer; allt i klubbens genomsyrade ambition att alltid göra rätt för sig. Olle Andersson hade nyligen tagit över ordföranderollen och skapat gott klimat för samarbete mellan klubbens olika verksamheter samt inte minst med en bank, vilket visade sig oerhört viktigt framöver, och ingöt därmed med sin blotta närvaro trygghet i klubben. Tillsammans med dåvarande styrelsen konstaterade den nyssnämnda arbetsgruppen unisont att en degradering för herrlaget skulle kunna riskera framtiden för klubben som elitklubb och också för handbollen i Helsingborg varför åtgärder initierades för att förhindra detta. Trots att marknadsbudgeten för den säsongen om 0,8 tsek redan förbättrats genom idogt arbete av nybildade marknadsgruppen fanns inte kapital att förstärka herrlaget. Det blev därför att gå omkring med håven för att se om det fanns möjlighet att ordna någon förstärkning till laget.

Fiskafänget lyckades när det framkom att georgiern Sergo Datukashvili kunde tänka sig att förstärka truppen. Vi hade via en spelaragent spanat in Sergo på video när han öste in mål i en Champions-League-match för ett östeuropeiskt lag men tyckte det var riskabelt att satsa sista kronorna på någon vi aldrig sett i verkligheten. Dessbättre skulle Fredrik Liedholm till Belgrad på tjänsteresa så vi såg till att han fick träffa Sergo och efter Fredriks rapport om "händer stora som dasslock" var vi övertygade om att en satsning på Sergo var rätt. Allt kapital vi fått ihop i fiskafänget satsades därför på att få ha Sergo i laget under resterande del av säsongen. Han kom till Sverige strax före jul och inhystes i en spartanskt möblerad lägenhet. Dåvarande sportchefen Einar Linno kallades dit efter några dagar för Sergo tyckte det var lite kallt i lägenheten och inte undra på, värmen var inte igångsatt. Med stor spänning emotsågs hans första match i OV-tröjan. Det var en bortamatch mot Eslöv. I paus ringde Pär Landin, som var på plats tillsammans med en lika chockerad Jan "Putte" Persson, och informerade att Sergo skjutit sönder stolparna i hallen men också gjort 9 mål i första halvlek. Det blev två enkla poäng och därmed var Olympic/Viking åter ett lag att räkna med. Inte nog med detta, som förstärkningar tillkom också landslagsmeriterade Pelle Käll och ytterligare någon erfaren spelare. Därtill snörade de redan då veteranklassade Peter Hildingsson och Patrik "Pludden" Larsson åter på sig skorna för att hjälpa OV. Kontraktet räddades utan problem och laget var bara någon poäng från att kvala uppåt i seriesystemet med de komplicerade kvalregler som då gällde.

Fortsättning följer....