Per har träffat OV-profilerna Patrik Larsson och Mikael Saksa

De minns när gamla ovänner förvandlades till OV-vänner
Uppväxta på samma adress på Kurirgatan på Ringstorp – i uppgång A respektive B.

Fostrade i olika handbollsskolor men återförenade i Olympic/Viking för 28 år sedan.
Patrik Larsson och Mikael Saksa minns och blickar framåt.

Egentligen började de båda i HF Olympias pojklag. Men rätt tidigt lämnade Mikael Saksa vitt för grönt och anslöt till Vikingarnas framgångsrika P15-lag.

– Vi vann pojkallsvenskan med spelare som "Holmis" (Martin Holmqvist), Daniel Nannskog, (Patrik) Asterhag och Fredrik Sjödahl, men när det var dags för JSM året efter hade vi nog lite för höga tankar om oss själva och gick inte så långt som vi hoppats, säger han.

– För mig var handbollen rätt given. Pappa (Bernt Larsson) hade spelat själv och var ledare. Vi hade några bra årgångar i Olympia och kom tvåa i JSM efter Guif en säsong. Då med bland annat Jesper Cordua, Torbjörn Gregorioff, Magnus Weberg, Rickard Jurkovic och jag själv i laget, minns Patrik "Pludden" Larsson.

Själv kommer jag, som sportskribent, ihåg att jag sammanförde vikingen Jonas Svensson med Olympias Torbjörn Gregorioff i ett reportage i Helsingborgs Dagblad inför seriestarten 1994. Det var en duo som plötsligt fått gemensamma intressen tack vare konstellationen Olympic/Viking.

På lite krystade bilder hjälper Gregorioff yrkessnickare Svensson med sågande och spikande i nya klubbstugan. "Nybyggare i röd-vit-grön röra", hette det i rubriken och en ur-viking och en ur-olympier berättade om tuffa fighter mot varandra från pojklag och uppåt, samt hur bittra handbollsfiender nu blivit vänner både på och utanför planen. Det lät bra mellan fogsvansens gnisslande och ekande hammarslag.

Hur var det med er, Larsson och Saksa? Hade ni också stångats och bankat på varandra genom åren när ni förenades i Olympic/Viking 1994?

– Kanske inte just Pludden och jag. Han är ju tre år äldre, så vi möttes inte i pojk- och juniorålder vad jag kommer ihåg och när vi kom upp på A-lagsnivå så spelade Vikingarna oftast i en serie högre. Någon träningsmatch mot Olympia blev det ändå. Jag minns en bild i tidningen när jag brottades med Tobbe Gregorioff och de skrev i bildtexten att Olympia fastnade i Saksasaxen, eller nåt sånt, säger Mikael Saksa.

– Sammanslagningen var nog nödvändig. Olympia hade hyfsad ekonomi, Vikingarna hade spelarna och positionen. Själv hade jag ju varit iväg en säsong i Sävehof, men tyckte det lät så intressant med gemensam satsning att jag valde att flytta tillbaka. Ändå gick det bra sportsligt och jag fick vara med och spela SM-finaler mot Drott, konstaterar Patrik Larsson.

Hemma i Helsingborg var och är han lite av klubbikon. Vilket bekräftades i samband med elitseriemötet mellan OV och Malmö den 6 november 2019. Då fick Pludden nämligen sin vita tröja hissad upp i taket på Arenan. Där hänger den nu – den enda i Olympias färger – tillsammans med matchställ som burits av några av stadens både levande och döda handbollsprofiler.

Om fusionen, som lockade hem honom efter bara ett år i Partilleklubben Sävehof, konstaterar han:

– Det blev rätt hyggligt men det borde kunnat bli ännu bättre med tanke på alla talanger som samlades i ett lag.

Sedan kämpade Larsson och Saksa sida vid sida i med- och motgång under rätt många Olympic/Viking-säsonger. Ofta på gränsen till att ta steget upp i societeten, men bara på gränsen.

– Just kring 1994 och några år framåt var svensk handboll som allra bäst, säger Larsson.

– Och det känns som att det var svårare att ta sig upp jämfört med i dag. Vi var nära några gånger och kvalade bland annat mot Kroppskultur, som storsatsade just då, fyller Saksa i.

Jag ber dem nämna vilka ledare som betydde mest under karriärerna, och båda väljer tränarna som gav dem chansen i seniorlagen när de var tonåringar.

– "Mille" (Mikael Levin), som jag hade både som juniortränare och i A-laget, måste jag säga. När det gick bra för oss i JSM så var tanken att Olympia skulle satsa på en stomme av unga spelare förstärkt med några mer rutinerade, som Peter Rogosic, Claudio Zec och Patrik Tofftin. Men steget från junior- till seniorhandboll var lite för stort för att det skulle funka jättebra, minns Patrik Larsson.

– Lars Norgren, som gav mig chansen i A-truppen när jag var 17, betydde förstås mycket men även Anders Kruse, som jag hade som ungdomstränare, säger Mikael Saksa.

Nå, hur följer ni handbollen i dag?

– Själv spelade jag ju ett tag, och fick återfall några gånger när de ringde och ville ha med mig igen. Som när det var lite kris både ekonomiskt och sportsligt. 2004 var det väl? Sedan var jag engagerad som ledare så länge Moa, min dotter, höll på. Jag var tränare för hennes lag, men när hon fick andra intressen och satsade på dans så släppte jag också handbollen. A-laget följer jag mest på distans. Jag är för dålig på att ta mig upp och se matcherna, men några gånger per säsong brukar det i alla fall bli, berättar Patrik Larsson.

– Jag tvingades ju sluta rätt tidigt. Det var kroppen som sa ifrån – ljumskar och baksidan. Och det är väl samma med mig när det gäller att följa dagens OV-lag. Fast Melker, min grabb, har börjat spela i IK Sund, så där hjälper jag till på juniorsidan, fortsätter Saksa.

Och vad tror ni om framtiden för ett lag som heter OV?

– Det gäller att vinna rätt matcher. Synd att de inte kunde fixa det hemma mot Önnered efter en fin premiär borta mot Alingsås. För Önnered är nog ett lag de ska kunna ha efter sig. Sedan verkar det ju vara bra fart på ungdomsverksamheten, men det krävs att talangerna tar det där sista klivet. Att de får in lite av den känslan som finns i Sävehof. Där har de gott om förebilder och där siktar alla mot A-laget. Eller som i Lugi, som alltid håller sig framme på pojk- och flicksidan, säger Patrik Larsson.

En Olympiaprodukt uppväxt på Kurirgatan 12 A... Eller om det var 12 B.

– Verksamheten måste drivas som ett företag om man ska etablera sig, som exempelvis Rögle gjort i hockeyn, där det i och för sig finns mer pengar. Och visst handlar det om att satsa på ungdomarna, fast mycket är annorlunda i dag. Själv hängde man på IH jämt när man var yngre och tog alla chanser till att träna. Jag var glad bara jag fick prata med "Ekis" (Lars Ekström), "Hilding" (Peter Hildingsson) och de andra i A-laget. Och, det var ju coolt, på den tiden kom extremt många av spelarna från Helsingborg. Sedan, när det gäller Handbollsligan, så är det förstås extra viktigt att ta nästa match. Den hemma mot Aranäs, nu när de brände chansen senast, säger Mikael Saksa.

En Vikingaprodukt uppväxt på Kurirgatan 12 A... Eller om det var 12 B.

PER OHLSSON