Pappa Månsson laddar för skånsk familjefejd

Fast det där senare erkänner han att det är ett rent önsketänkande.

­– Först och främst är jag pappa och stolt...

Det finns oceaner av goda handbollsgener hos familjen Månsson i Löddeköpinge. Föräldrarna Helen och Ola är före detta elitspelare. Nu är mamma tränare för lillasyrran Majken, som var med och spelade SM-final med Löddes F14-tjejer tidigare i år. Ola Månsson har, som största meriter under en imponerande ledarkarriär, fört både Eslöv (2001/02 och 2002/03) och H65 Höör (2016/17) till SM-guld.

Men nu är det grabbarna som är i fokus, i ett hett Skånederby i Helsingborgs arena.

U-landslagsmannen Albert Månsson, 20, anslöt till OV från moderklubben Lödde Vikings 2019, och förlängde nyligen kontraktet med ytterligare ett par år.

Lillebror Axel, 17, valde Lugi och Handbollsligan inför den här säsongen. Och har fått en del speltid och gjort en hel del mål.

Är du överraskad, Ola?

– På sätt och vis, men Axel gjorde ju ett jättebra EM med U18-landslaget i somras. De tog silver och han blev uttagen i all star-laget trots att han var ett år yngre än de flesta. Nu har han fått förtroendet att lägga straffarna i Lugi, så det har blivit en del mål.

Du tränar ju H65 Höörs damer, som vunnit fem raka i SHE-upptakten, så hur mycket hinner du följa sönerna i Handbollsligan?

– Jag ser allt jag kan. Var nere i Malmö senast när OV vann där. Kan jag inte se matcherna live så ser jag dem på tv direkt eller i efterhand. Jag kollar mycket handboll över huvud taget, och såklart allt med Lugi och OV med extra stort intresse.

Det mesta kretsar kring handboll hos Månssons. För att ta det från början – hur kunde det bli såhär snurrigt?

– Min egen pappa (Bengt Månsson) grundade handbollen i Lödde. Han var ordförande de första åren, plus att han var tränare och allt i allo. Ja, sedan tog hans bror Rolf, som är pappa till Anton Månsson i Ystads IF, över som ordförande. Det var en Månsson som bas de första 20 åren. Klart man hängde i hallen och började spela. Vi åkte och tittade på mycket handboll när jag var liten också.

Du är född 1972 – hann du uppleva Vikingarnas storhetstid i början av 1980-talet med SM-guldet 1981 som höjdare?

– Pappa höll på IFK Malmö, så det var faktiskt till Baltiska hallen som vi åkte allra mest. Men jag kommer ihåg Bengt Håkansson och många av de andra i Vikingarnas guldlag. Fast inte enstaka matcher från när jag var så liten. Jag är inte säker på om jag såg semifinalerna mellan Vikingarna och Lugi eller finalmatcherna mot Ystad heller. Det flyter liksom ihop.

Du har varit tränare i drygt 20 år och haft framgångar med både herr- och damlag. Är det någon skillnad på att leda killar och tjejer?

– Om jag säger såhär –­ det är mindre skillnad än många tror. Jag kan uppleva det som att gruppdynamiken generellt är viktigare i ett damlag, så man kan ha fördelar av att satsa på just de bitarna. Tjejer är mer ifrågasättande, kan man väl också säga. De vill veta varför vi gör vissa saker.

Vilket ögonblick rankar du störst under en lång karriär?

­– Ett som definitivt satt djupa spår är sista kvalet till elitserien med OV 2016. Inte för att det slutade lyckligt utan för att det var så speciellt och känslosamt. Det var mitt femte år då och jag hade så gärna varit med och fört upp dem. Vi mötte ju Karlskrona i flera tuffa matcher och hade verkligen läge att avgöra hemma i fjärde mötet i ett fullsatt IH, men förlorade på mållinjen då. Sedan åkte vi till Blekinge med få spelare och orkade inte riktigt ladda om i femte matchen. Efter det brast det för mig, och jag kommer ihåg hur killarna liksom skyddade mig när fotograferna ville fånga de där känslorna. Det är några kvar ur det gänget. Micke Andersson i mål, (Jonatan) Wilthorn, (Emil) Lindqvist och Johan Lundgren...

Med undantag för ett par säsonger i Danmark har du varit Skåne trogen. Som flerfaldig guldfixare måste det väl funnits en del lockande och mer avlägsna alternativ?

– Jo, det har nog funnits tillfällen. Jag hade kanske kunnat hoppa på något tränarjobb i Öst- eller Sydeuropa och tjänat en himla massa mer pengar. Men då hade jag ju inte kunnat se OV– Lugi en måndagskväll i Helsingborg.