Damerna vaknade efter paus
Efter 31 minuter av matchen leder nämligen gästerna hela med sju mål och ingenting alls pekade på något annat än bortaseger. Marginalen upp var i det närmaste lika stor som antalet mål OV hade lyckats prestera under hela den första halvan av matchen. Vad som hände i de båda omklädningsrummen under pausvilan vet jag inte. Men på något sätt så känns det som att det kom två helt nya lag ut till den andra halvleken. Hemmalagets första halvlek kan vi helst lämna därhän. I alla fall inte i den inte helt oviktiga grenen som i dagligt tal kallas för målskytte. Det kan mycket väl hända att spelet ute på plan kanske var helt okej i den första halvleken. Men det är det gällde att få bollen i motståndarmålet så får OV Helsingborg lägsta betyg. När sedan gästernas storspelare Linnea Lindh fick fritt spelrum för sitt skytte och deras fullständigt lysande målvakt Catrin Axelsson staplade räddningar på varandra, blev naturligtvis uppförsbacken inför den andra halvleken otroligt brant. Sen ska det sägas att AIK spelade inte alls som ett lag befinnandes på den undre halvan, utan snarare en fartfylld, fyndig och stundtals riktigt underhållande handboll.
Hemmalaget kom i alla fall ut som ett helt nytt lag efter paus det som länge såg ut som en hopplös uppgift, blev plötsligt en realitet. Efter exakt 17 minuter in på den andra halvleken var ställningen plötsligt 17-17 och mången åskådare kliade nog sig i håret och utbrast: -"Det var som sjutton" !! Plötsligt fungerade allt som tidigare man inte ens varit i närheten av. Expressloket vid namn Ebba Fossum Schultz for fram på ett sätt som vi känner igen från tidigare matcher. Kantskotten som i början av matchen lämnade en hel del övrigt att önska, satt numera som projektiler bakom nämnda skickliga Axelsson. Magda Lückander fångade precis allt som kom flygande två meter upp i luften och dominerade fullständigt det som hände på molnfri höjd, såväl bakåt som framåt. Och pådrivaren Alice Hirsh fick dessutom med sig hela laget med sina oefterhärmliga energivrål.
Vid slutsignalen lyste siffrorna 25-21 och det var nog många mer än jag som frågade sig – vad var det som hände egentligen. Den frågan ställde sig nog också tjejerna och ledarstaben i AIK, en för övrigt oerhört trevlig och sympatisk samling människor, som säkert kommer att figurera en bra bit upp i allsvenskan nästa år. Var OV befinner sig nästa år, står i nuläget skrivet i stjärnorna. Men spänningen ser ut att hålla i sig ända in i kaklet. Sista seriematchen spelas den 16 mars och den här segern gjorde att OV fortfarande är med i racet i allra högsta grad. Jag struntar fullständigt i vad som gjorde att OV vann den här matchen – det kommer jag ändå aldrig att förstå. Men att OV:s damlag ständigt är en källa till såväl glädje som till fullständiga psykbryt hos undertecknad, står utom alla rimliga tvivel. Visst är det kul med lite spänning ibland tjejer, men nån måtta får det väl för tusan vara. Nämnde jag förresten att Ebba Fossum Schultz blev utsedd till bäste spelare i hemmalaget och att Linnea Lindh fick samma utmärkelse hos gästerna.
Tack tjejer för ännu en stund i en känslomässig torktumlare. Ge mig en kudde och det snabbt – nu orkar jag inte mer.
