Uddamålsförlust för damerna
Och i ärlighetens namn, så gav Örebro ett riktigt bra intryck mot ett för dagen lite lojt hemmalag. Det brukar ju heta att "motivation slår klass", men jag undrar om det var så stor klasskillnad den här gången. Däremot kändes det som att motivationen låg på en betydligt högre nivå hos gästerna, även om ingen i hemmalaget skulle erkänna detta. Några kom upp i normal standard, medan en hel del av de övriga har gjort betydligt bättre matcher.
Man fick känslan att Örebro kommer att fixa det här om man bara tar sig till kval. Så mycken kvalitet finns det nämligen i laget och man spelade stundtals en mycket snabb och attraktiv handboll. Målet som innebar seger signerat Örebros kompetenta Towe Olsson, var en riktigt läcker prestation. Towe kunde efter matchen ta emot priset som bäste spelare hos gästerna. I hemmalaget gick den här gången juryns röster till Wiktoria Gustafsson, som med sina sju mål blev hemmalagets bäste målskytt. I den positiva vågskålen lägger vi även Alice Hirsch framfart från straffpunkten och Kicki Brorssons insats då hon kom in efter paus. Lite mindre slarv från hemmalaget och poängen hade stannat innanför kommungränsen den här gången. Men så blev nu inte fallet, utan IFK Örebro kunde bjuda på såväl seger-dans som dito sång.
Snackisen efter matchen handlade i mångt och mycket om det som hände efter ungefär en kvarts spel, då Agnes Bladh fick (givetvis helt oavsiktligt) ta emot en smäll i ansiktet modell tuffare. I ilfart fick Agnes bege sig till akuten och alla väntade bara på att domarna skulle dra upp ett kort lika rött som det blod som forsade ur den drabbades näsborrar. Efter lite konversation, beslöt sig dock domarna för att låta Örebrospelaren vila två minuter, medan Agnes fick tillbringa resten av söndagen på Helsingborgs lasarett. Givetvis fanns det ingen som helst andemening från gästernas spelare att skada, men konsekvensen av hennes handlande fick ju förödande konsekvenser för Agnes, vilket väl också ska vägas in i bedömningen – eller har jag fel. Man ansvarar ju för sina kroppsdelar och ett slag som innebär en bruten näsa på en motståndare, känns som tillräckligt kraftfullt, för en bestraffning aningen mer än två minuters vila. Än en gång vill jag poängtera att det inte på något sätt skall falla någon skugga över Örebrospelaren och hennes avsikter. Sådant händer i stridens hetta och handboll är ju en sport där närkamper tillhör spelet. Men jag tror nog att hon drog en lättnadens suck då hon såg domarens två fingrar i luften och ingenting annat. Då var det istället en hel del som var av en av annan åsikt, som istället såg rött.
