40 år sedan: Träning som gjorde susen

– Jag fick i stort sett fria händer att göra vad jag ville med träningarna, säger Uffe och fortsätter:
– En sak som jag tyckte det rådde viss brist på i truppen var konditionen. Det erkände Caj-Åke att han kanske inte fäst så stor vikt vid som han borde, minns Ulf.
Men det gjorde biträdande tränare Jönsson.
Det var väl inte alla som gillade det, men det blev mycket kutande. Det gjorde nytta. Killarna fick upp flåset och var bra tränade när det var dags för slutspel.
– Det krävs bra med ork för att klara ett slutspel, där det är tätare mellan matcherna än i seriespelet, konstaterar Uffe och fortsätter:
– Och kondis fick killarna.
När det väl kom till slutspel visade det sig att Lugi blev en tuffare motståndare i semifinalen än Ystads IF i finalen.
– Lugi hade både Claes Ribendahl och Tommy Johnsson i sitt lag. Det var två kilar som inte var så lätta att möta, säger Ulf.
Semifinalen kom att bli en verklig rysare. Vid ful tid i den tredje och avgörande matchen var ställningen 17–17. Det blev förlängning. I den gjorde Vikingarnas Lasse Persson enda målet och Vikingarna gick vidare med 18–17.
Men det blev ett mycket omdiskuterat mål. Många – framför allt Lugis spelare och ledare – menade att målet gjordes när tiden hade gått ut. Men Ulf är säker på sin sak:
– Jag har kollat det en hel del gånger i efterhand och då kunnat konstatera att slutsignalen gick efter att bollen gått i mål, säger Ulf.
I finalen väntade Ystads IF. Efter VIF-seger med 21–15 i Helsingborg blev det hemmaseger med 22–20 i Ystad.
– Det var en match som vi lika gärna kunde vunnit. Men det blev ju en tredje och avgörande match som vi vann. På sitt sätt var det bättre. Det var ju mycket roligare att spela hem SM-guldet inför den stora hemmapubliken än i Ystad, där ju inte så många uppskattat vår seger, konstaterar Ulf.